Redan i förra veckan trodde Emelie att det var dags för lilla Melinda att titta ut. Men det var falskt alarm. Beräknad förlossning är ju 8 mars.
Det är ju inte så vanligt att första barnet kommer tidigare. När Emelie frågade om jag ville vara med på förlossningen så hade vi redan bestämt att åka till Åre på sportlov. Men det var ju två veckor före så det var ju ingen risk, eller hur!? Min mamma bokade om sin sportlovsvecka från v 10 till denna för att finnas hemma runt den 8 mars. Hon skulle vara back-up för oss och Sophie när jag skulle vara med på förlossningen.
Ja. Så långt bra. Men så i tisdags kväll var det dags att åka till förlossningen i Örebro. Emelie var då öppen 2 cm men hade inga kraftiga värkar så de åkte hem en stund. Jag funderade på hur jag skulle göra. Om jag skulle åka hem då skulle jag inte vara hemma förrän nästan ett dygn senare (vi har åkt tåg). Jag skulle vara tvungen att åka utan Sophie eftersom barnvakten mamma inte finns på plats. Om Sophie är kvar i Åre kommer Johan inte kunna åka skidor. Utan Johan kommer pojkarna inte heller att åka skidor… Hur som helst tänkte jag att förlossningen säkert skulle vara över innan jag kom hem. Jag beslutade efter mången vånda att stanna i fjällen. Sååååå tråkigt eftersom jag sett fram emot det hedersvärda uppdraget SÅÅÅ mycket… 
Mitt på dagen igår åkte de in igen. Hon var då öppen 3 cm och fick stanna. Man trodde att vattnet hade gått. Men sedan dess har förlossningen pågått många, många timmar. Jag har haft kontakt med Emelie i SMS och telefon löpande, även under natten. Det har gått långsamt, mycket långsamt. Hon har varit så tapper och så positiv. Hon har mellan värkarna beskrivit det som sin lyckligaste dag. Hon har inte tyckt det har gjort så väldigt ont heller. Fantastiskt. Men så har det gått långsamt framåt.
I morse ringde pojkarnas skidlärare och berättade att Oscar fallit i backen och skulle bli hämtad med skoter och ambulans. Han hade slagit i ryggen och varit avsvimmad. En stackars Oscar som låg fastspänd i en släde efter skotern var olycklig och hade ont. Jonas följde med i ambulansen och jag åkte bil efter. Efter några timmar och mycket fint omhändertagande av personal i backen och Hälsocentralen i Åre, konstaterades att ryggen var hel och att Oscar ”endast” ådragit sig en hjärnskakning. Ingen mer skidkåkning denna vecka alltså.
Samtidigt med min närvaro hos Oscar fortsatte Emelies förlossning förstås. 3 cm blev på ett dygn 4 cm. Sedan tog de hål på hinnorna vid lunchtid idag och nu har det tagit fart. Hon fick en epidural för ca 1 timme sedan och var inte lika sugen på att prata i telefon längre (vilket känns HELT naturligt!!).
Jag kan inte låta bli att undra varför mitt liv är så ”spännande” hela tiden…
Nu väntar jag mig att mitt lilla barnbarn kommer att komma ut inom några timmar!
